Den 2 mars 2026 genomförde Johan Florén framgångsrikt sitt licentiatseminarium med avhandlingen ”Formative conversations as foundation for strategic sustainability communication: Reflexive investigations of a neglected feature”.
Med utgångspunkt i klimatfrågan och ett globalt investerarinitiativ visar avhandlingen hur hållbarhetsarbete präglas av osäkerhet, många olika intressen och konflikter mellan hållbarhet och ekonomiska mål. Kommunikation framstår här inte som ett enkelt verktyg för att styra eller övertyga, utan som något som formar hur organisationer förstår problemen, samarbetar med andra och agerar över tid.
Avhandlingen argumenterar för att hållbarhetskommunikation behöver vara mer dialogbaserad, flexibel och inriktad på gemensamt meningsskapande. Genom att lyfta fram investerare som viktiga, men ofta förbisedda, aktörer bidrar studien med nya perspektiv på hur samhället kan hantera vår tids stora hållbarhetsutmaningar.
Seminariets opponent, Professor Dennis Schoeneborn, lyfter särskilt avhandlingens bidrag till kommunikationsforskningen:
- Med hjälp av komplexitets- och paradoxteori visar avhandlingen hur konflikter mellan mångfald och ömsesidigt beroende bidrar till att stora samhällsutmaningar, som klimatförändringar, förblir så svårhanterliga. Det är ett viktigt teoretiskt bidrag till förståelsen av varför dessa problem är så motståndskraftiga mot enkla lösningar. Avhandlingen visar på ett övertygande sätt hur aktörer kämpar med att navigera mellan ett instrumentellt och ett mer formativt synsätt på kommunikation.
När betygskommittén, som bestod av Marianne Grove Ditlevsen, Susanne Arvidsson och Howard Nothhaft återvände efter överläggande gratulerades Johan av sina kollegor på institutionen till att ha klarat sin licentiatexamen.
Vad innebär dessa forskningsresultat i praktiken?
Vi bad Johan utveckla några resonemang kring hållbarhetskommunikation och de utmaningar som präglar arbetet med globala samhällsproblem:
Hur kan hållbarhetskommunikation hjälpa oss att hantera globala problem som klimatförändringar, när ingen enskild aktör har kontroll över lösningen?
Min slutsats är att kommunikation hittills inte har fått den uppmärksamhet den förtjänar i sammanhanget. Så länge de inblandade parterna inte pratar ihop sig, utan bara kör på efter egen agenda, ser det mörkt ut. Det som krävs är att företag, investerare, politiker, organisationer och andra berörda inser att de är beroende av varandra och ökar ansträngningarna för att nå samsyn om vad problemet är.
Vad är det som gör hållbarhetskommunikation så komplex i praktiken?
- Problemen som definierar den här formen av kommunikation är synnerligen svårlösta. De utgör kluster av en mängd olika problem som både har inbördes beroenden och kan stå i konflikt med varandra. Till det är en rad olika aktörer inblandade som har olika uppfattningar om problemet. Sammantaget gör det att förutsättningarna hela tiden förändras och att kontrollerande ansatser med målgrupper, budskap och påverkansmål, fungerar dåligt.
Hur kan kommunikation faktiskt forma hållbarhetsstrategier, inte bara förklara dem?
- I studien identifierar jag formativa samtal med andra aktörer i systemet som en avgörande komponent i problemlösningen, men också i strategiutvecklingen. Genom att delta aktivt i dessa hel- och halvoffentliga samtal kan organisationer följa de föränderliga förutsättningarna och kontinuerligt utveckla sina strategier. Det förutsätter dock att de interna processerna är anpassad för det, vilket visar sig vara en utmaning.
Läs hela avhandlingen här (länk till Forskningsportalen).